“Det är inte Ryssland som destabiliserar Ukraina”

Den djupa och genomgripande krisen i Ukraina är en fråga av stor oro för Ryssland. Vi förstår mycket väl läget för ett land som blev självständigt för bara drygt 20 år sedan och fortfarande står inför komplicerade uppgifter i uppbyggandet av en suverän stat. Bland dessa är sökandet efter en intresseavvägning mellan dess olika regioner, folkslag med olika historiska och kulturella rötter, talar olika språk och har olika perspektiv på sin historia och samtid, samt deras lands framtida plats i världen.

Mot bakgrund av dessa omständigheter borde den roll externa krafter borde ha spelat har varit att hjälpa ukrainarna skydda grunden för civil fred och en hållbar utveckling, vilka fortfarande är bräckliga. Ryssland har gjort mer än något annat land för att stödja den oberoende ukrainska staten, bland annat genom att i många år ha subventionerat dess ekonomi genom låga energipriser. I november förra året, då den nuvarande krisen inleddes, stödde vi Kievs önskan om brådskande samråd mellan Ukraina, Ryssland och EU för att diskutera hur harmonisera integrationsprocessen. Bryssel avvisade detta blankt. Den inställningen speglar den improduktiva och riskabla linje EU och USA har hållt fast vid under lång tid. De har försökt att tvinga Ukraina att göra ett smärtsamt val mellan öst och väst, som ytterligare förvärrar landets interna motsättningar.

Oaktat realiteten i Ukraina gavs massivt stöd till politiska rörelser främjande västerländskt inflytande och det skedde i direkt strid med den ukrainska konstitutionen. Detta är vad som skedde 2004, när president Viktor Jusjtjenko vann en grundlagsstridig tredje omgång av valet – som införts efter påtryckningar från EU. Den här gångengreps makten i Kiev på odemokratiskt sätt, genom våldsamma gatuprotester genomförda med direkt deltagande av ministrar och statstjänstemän från USA och läner i EU.

Påståenden om att Ryssland har undergrävt ansträngningarna att stärka partnerskap på den europeiska kontinenten stämmer inte överens med de faktiska omständigheterna. Tvärtom, vårt land har kontinuerligt främjat ett system med lika och odelbar säkerhet i det euroatlantiska området. Vi föreslog att underteckna ett fördrag om detta och förespråkade skapandet av ett gemensamt ekonomiskt och mänskligt [socialt?] utrymme från Atlanten till Stilla havet som också skulle vara öppen för postsovjetiska länder.

Under tiden har stater i Väst, trots sina upprepade försäkringar om motsatsen, genomfört successiva vågor av utvidgning av NATO och har flyttat alliansens militära infrastruktur österut och börjat implementera planer för robotförsvar. EU:s östliga partnerskaps program är utformat för att knyta så kallade fokusländer tätt till sig själv och stänga av möjligheten till samarbete med Ryssland. Försök av de som iscensatte Kosovos utbryting från Serbien och Mayotte utbrytning från Komorerna att nu ifrågasätta den fria vilja hos människor på Krim kan inte ses som något annat än en flagrant uppvisning i dubbelmoral. Minst lika oroande är försöken att låtsas att man inte ser den huvudfaran för Ukrainas framtid, det kaos som sprids av extremister och nynazister .

Ryssland gör allt det kan för att främja en tidig stabilisering [av situationen] i Ukraina. Vi är fast övertygade om att detta kan uppnås genom bland annat följande steg: en reell konstitutionell reform som skulle garantera legitima rättigheter för alla ukrainska regioner och uppfylla krav från dess sydöstra region om att göra ryska till landets andra officiella språk; robusta garantier för Ukrainas alliansfria status inskriven i lagarna och genom det säkerställa sin roll som en länk i en odelbar europeisk säkerhetsarkitektur; och brådskande åtgärder för att stoppa aktiviteten hos olagliga beväpnade grupperingar tillhörande Pravy Sektor och andra ultranationalistiska grupper.

Vi vill inte påtvinga någon någonting, men vi ser att om detta inte sker så kommer Ukraina att fortsätta spiralen ned i kris med oförutsägbara konsekvenser. Vi är redo att ansluta sig till internationella insatser för att uppnå dessa mål. Vi stöder den begäran utrikesministrarna i Tyskland, Frankrike och Polen att implementera avtalet från den 21:a februari. Deras förslag – att arrangera samtal mellan Ryssland och EU med deltagande av Ukraina och andra östliga partnerskapsländer om konsekvenserna av EU:s associationsavtal – överensstämmer med vår position.

Dagens värld är inte grundskola där lärarna utdelar bestraffningar efter behag. Krigiska uttalanden likt de som kunde höras på NATO:s utrikesministermöte i Bryssel den 1:a april motsvarare inte behovet av nedtrappning. En nedtrappning bör inledas med retoriken. Det är dags att stoppa det här ogrundade uppiskanet av spänningar och att återvända till ett seriöst gemensamt arbete.