Kriget mot kontanter intensifieras

Under de senaste veckorna har kritiken mot kontanter hårdnat. ECBs högsta huvud, Mario Draghi, tog ton och uttryckte en önskan om att 500 EUR-sedeln borde avskaffas. På samma tema någon dag senare anslöt sig Larry Summers, tidigare amerikansk finansminister, med ett uttalande i Washington Post om att 100 USD-sedeln tillhör det förflutna.

Den officiella versionen är enkel. De vill göra det svårare för kriminella, terrorister och alla andra icke-önskvärda transaktioner som frodas i kontanternas förlovade värld. Sannolikt är dock verkligheten en helt annan.

Centralbanker världen över bedriver en expansiv penningpolitik som saknar historiskt motstycke. Styrräntorna är i de flesta fall nära 0 procent eller rentav negativa på sina håll. Sverige tillhör som bekant den senare kategorin med en reporänta om -0,50 procent.

De flesta av de globala konjunkturella pilarna pekar nedåt. Baltic Dry Index (torrlastmåttet) som historiskt ansetts vara en konjunkturindikator är på rekordlåga nivåer. Även statistiken över import/export-volymen i Japan och Kina signalerar tillbakagång. Andra indikatorer som BNP-siffror i Japan och Kina, inköpschefsindex och elektricitetsförbrukning bekräftar bilden.

Och helt plötsligt vill inflytelserika centralbankirer och politiker världen över avskaffa kontanter med höga valörer. Är tidpunkten en slump?

Knappast. Det är antagligen bara en tidsfråga innan negativa räntor på sparkonton införs. Hur svarar människor på detta? Jo, naturligtvis tar de flesta ut en del av sina besparingar och håller kontanter i stället. För att motverka detta beteende är det kritiskt att först avskaffa kontanter av höga valörer. I ett digitalt system finns ingenstans att gömma sig och negativa räntor kan införas med mindre friktion.

Negativa räntor omkullkastar emellertid allt. Under alla år har företag strävat efter att långa kredittider till sina leverantörer, medan kunder uppmanats att betala så tidigt som möjligt. Ur likviditets-, kassaflödes- och rörelsekapitalssynpunkt är det ganska givet. Plötsligt blir dock pengar på kontot en het potatis och företagen vill ha betalt sent och betala snabbt. Inom finansvärlden kallar vi detta för att velociteten i den monetära basen ökar.

I diverse länder är pengars velocitet (eller omsättningshastighet) mycket hög. Detta är inget annat än förståeligt. Människor i det problemtyngda Venezuela upplever det på daglig basis. Så fort lönen landar på kontot är det dags att ge sig ut för att köpa varor. Inte för att du nödvändigtvis behöver köpa något, utan för att din köpkraft urholkas om du inte gör det.

Varför är velocitet så viktigt då? För att förstå begreppets innebörd behöver vi först förstå begreppen inflation och deflation.

Enligt Milton Friedmans definition är inflation en expansion av penningmängden. Stigande priser är inte inflation, utan snarare ett symptom på ett fallande penningvärde. På ett liknande sätt kan deflation tolkas som en kontraktion av penningmängden. Sjunkande priser är enbart ett symptom på ett stigande penningvärde.

Centralbankirer framställer det ofta som om de kan kontrollera inflationen. Till en viss utsträckning kan dem det, men en hel del faktorer ligger bortom deras kontroll. Däribland finns förväntningar och velocitet.

Om den där 100-kronor sedeln i din plånbok omsätts säg 1,2,3,4.. 50 gånger om dagen är det ju nästan som att en kraftfull expansion av penningmängden ägt rum. Trots att det alltså är samma sedel i cirkulation. Huvuddelen av dagens penningmängd är emellertid elektronisk, vilket skapar ytterligare förutsättningar för en högre velocitet. Alla som använt appen Swish är medvetna om detta.

Vad tror ni händer med priserna om pengarnas omsättningshastighet skjuter i höjden? Naturligtvis ökar de försiktigt i början, sedan ökar de med en ökad hastighet och till slut är hyperinflationen ett faktum.

Om vi går tillbaka 100 år i tiden till Weimar-republiken (nutidens Tyskland) under 1920-talet kan vi studera framväxten av hyperinflationen. Sargat av kriget och tyngt av enorma krigsskadestånd insåg dåtidens centralbankirer att skulden aldrig skulle kunna återbetalas. Lösningen föll till slut på tryckpressen.

Till en början hände det inte särskilt mycket. Invånarna var extremt återhållsamma med sin konsumtion efter första världskriget och varje sedel som erhölls sparades. Velociteten var alltså låg. Successivt började dock omsättningshastigheten ta fart och sedan eskalera bortom kontroll – samtidigt som tryckpressen gick på högvarv. Resultatet blev, som vi alla vet, förödande.

Nu är det högst osannolikt att hyperinflation inträffar i Sverige, men leker man med elden riskerar man att bränna sig. Centralbankerna vandrar längs en vansklig väg med många fallgropar. Ingen vet exakt hur framtiden kommer gestalta sig, men en sak är säker – vi lever inte i en konsekvensfri värld.

Christoffer Ahnemark