Bonnier bekänner färg – kontanterna ska bort!

Söndagen den 9:e juni 2013 kommer att gå till historien som den dag då familjen Bonnier – som kontrollerar vad som skrivs i svensk media – öppet valde fel sida.[1] Valet var inte en överilad handling, utan det logiska beslutet av en släkt som tillsammans med bl a familjen Wallenberg har planer för Sverige och dess befolkning som skulle fått Adolf Hitler att höja på ögonbrynen. Valet gjordes när man lät sin blaska Sydsvenska dagbladet publicera en innehålls- och text-mässigt kort artikel som man med hjälp av stora bilder bredde ut på två uppslag, d v s fyra helsidor. Artikeln bar titeln “Kontanternas sista tid är här” och inleddes med ingressen “Inom trettio år har vi slutat använda kontanter i Sverige.”[2] Artikeln är precis vad det ser ut att vara – ett beställningsjobb av den dolda makten syftande till att få allmänheten att tro att kontanterna en dag oundvikligen kommer att ha försvunnit – bara för att familjen Wallenberg direkt och via ombud försöker få det att bli så.

Redan 1992 varnades för släkten Bonniers farliga koncentration av makt inom media. 2013 finns ett kvitto – man stödjer släkten Wallenbergs försöka att fasa ut kontanterna ur Sverige.

Källa är en av sparbanken och handeln^[3] finansierad “studie” med titeln “Det kontantlösa samhället”.^[4] En närmare titt på pamfletten ifråga visar att man bara inte vill göra Sverige kontantlöst – utan planerar för att den elektroniska lösning som skall ersätta kontanterna skall vara global.^[5]

Det första uppslaget i sydsvenskans artikel pryds av en historisk tidslinje med titeln “Pengarnas historia – från vete till mobiltelefoner”. En närmare titt på bilden bekräftar en miss i slutet på tidslinjen. Efter att försökt spåra kontanternas historia fram tills i dag – så struntar sydsvenskan att ta med det kanske mest aktuella av alla skeenden – nämligen den ensidiga utfasning av kontanter privata banker vidtagit i Sverige sedan 2009.

Det andra uppslaget domineras av två personer som tydligen skall representera “folkets röst” i sammanhanget – två kvinnor vid namn Inger Järsholm Broekhuis och Annika Wågsäter.

Problemet med personvalet är att Inger och Annika inte är några “folkets röster”.

Både är systembärare och representerar makten.

Inger, som skall föreställa kontantvännen, är yrkespolitiker i sin kommun och presenterar inga av de tunga argumenten till kontanternas försvar – för Inger och Sydsvenskan handlar det om tekniktröskel för äldre medborgare.

Annika ges rollen hon har i verkligheten – som kommunalanställd projektledare för ett projekt att ta bort kontanterna i sin hemkommun.

Verkligheten är att om familjerna Bonnier och Wallenberg får som de vill, så är det inte bara kontanter som kommer att hamna i krematoriet i deras sociala experiment – i samma eld kommer också förtäras existenserna för de över en miljon svenskar det inte finns plats för i den alltmer kontantlösa och globaliserade diktatur dessa familjer planerat för vad som en gång hette Sverige.