Den kroatiske förstagenerationsinvandraren “Darko Crncevic” om varför han och hans familj nyligen lämnade Sverige…
Till er som har följt mig under min korta tid på Twitter. Ni har varit min mentala räddning under min sista tid i Sverige. Twitter blev min ventil och mitt bevis på att jag inte är ensam om min oro. Här är mitt “final rant”, min förklaring och mitt avsked till Sverige.
Ha överseende dock. Jag är inte van vid att skriva.
Here we go.
I måndags så parkerade vi för första gången vår bil på garageuppfarten till vårt nya hus. Vi bar in det sista i ett hus överfullt med kartonger och möbler. Nu har vi börjat möblera vårt nya hus, hälsat på alla grannar, fixat med alla papper etc som hör till en sådan här stor omställning.
Min familj kom till Sverige när jag var liten. Jag kommer inte ihåg så mycket av vår tid i vårt gamla hemland (Kroatien). Mina tidigaste minnen är av mina föräldrar som turades om att gå iväg på kvällarna för att lära sig svenska. Mina ufon till syskon som inte missade en möjlighet att göra livet surt för mig. Fast på ett sätt som gjorde att jag kände mig beskyddad. Pappa körde taxi och mamma var städerska. Jag kommer ihåg vår lägenhet, lukterna av ny mat när mamma experimenterade, mina föräldrars skratt och jag kommer ihåg min skolgång. Min vänner. Några var schyssta… några inte. Som det brukar vara när det kommer en ny till klassen. Jag kommer ihåg hur nervöst det var, jag kommer ihåg kompisarna, viljan att passa in samt hur kul jag hade med mina vänner. Jag kommer ihåg hur jag kämpade med att lära mig svenska. Var inte helt… öh… motiverad i början.
Lång historia kort. Det gick bra för familjen. Pappa hittade till slut ett jobb som var en fortsättning på det han egentligen kunde. Samma sak för mamma. Jag och mina syskon gick i skolan och växte upp. Språket var inte så svårt nu så här i efterhand. Minnen av campingresor, när pappa lärde mig hur man sover själv i skogen, klättra i berg, mamma lärde mig matlagning, alla utflykter och all kärlek. Vi hade inte mycket men allt vad vi behövde.
Jag kommer ihåg min första kärlek. En svensk tjej som hette Maria som luktade viol och min mamma som hela tiden försökte få henne att äta upp sig. Som en – för min ålder – storväxt datornörd var det ett under att jag överhuvudtaget landade en tjej som henne.
Jag kommer ihåg tiden med vännerna i sommarparkerna i Malmö. Att gå igenom högstadiet och sedan gymnasietiden med all ångest och oro inför framtiden. Fler flickvänner, mindre fumlande och mer insikt om spelet mellan män och kvinnor.
Högskolan, tentorna, avhoppet, eget företag, konkursen, nytt eget företag, uppköpet, andra kärleken, följt av seperationen, första lägenheten, första bostadsrätten och till sist… den STORA kärleken. Träffade kvinnan i mitt liv som – utöver att hon är vacker och rolig – utmanade mig intellektuellt. Hon plockar smäller ned mig på jorden när jag blir för stöddig och hon lyfter upp mig när jag är svag.
Barn. Familj. Lycka. Hus. Jag kommer ihåg när jag klicheartat lyfte henne över trösklen till vårt hus. Jag kommer ihåg när vi fick för oss att vi inte kunde packa upp en enda sak förrän vi hade älskat i alla rum i vårt hus (det var egentligen ett ruckel, men det var vårt). Vi kämpade med bolån, hade våra skitår och här kom vårt första barn och förgyllde vår tillvaro.
Åren gick. Min sambo klättrade i karriären. Jag lyckades sälja mitt företag till en skön person som då blev min chef. Några år av ren lycka följde. Här kom till slut vår dotter till världen. En liten tjej med stora nyfikna ögon. Som tur är fick hon utseendet av sin mor.
Kan berätta hur mycket som helst egentligen. Men…
Något började hända i Sverige. Och det var inte lätt att prata om. De ENDA jag har kunnat prata med är de som har varit i samma situation som jag. Alla utländska vänner som jag gick i skola med har uttryckt samma sak nu när de är vuxna. Varför gör inte myndigheterna något åt invandringen? Typ “jävla svennar, varför säger de inte ifrån?!”
Varför ställer Sverige inte KRAV på de som kommer? Varför är ett medborgarskap inte värt något? Vi har ALLA minnen av våra föräldrar som slet med sina jobb, slet med språket, peppade oss barn att gå till skolan, lära oss saker… BLI något. Mina svenska vänner är mer försiktiga med att uttrycka sig. Jag har lättare att försvara Sverige än mina svenska vänner. Förstår ni hur SJUKT det är för mig?! Och jag och mina vänner har ändå under livet ändå stött på rasistsvennar från mindre satellitorter. Vi förstår att dessa idioter inte representerade Sverige. Vi var arga på DEM och inte hela jävla svenska folket.
Mina föräldrar är fan vansinniga över vad som pågår i Sverige. De kämpade som galningar, de var tacksamma och de ville bli en del av Sverige samtidigt som vi – i hemmet – höll kvar de traditioner som vi tyckte om. Sverige möjliggjorde mig och mina syskon. Mina föräldrar fick se oss – i Sverige – bli högutbildade, få jobb och möjligheter som är få förunnat.
Och sedan förändrades allting. Sverige började krackelera, förfalla och jag började oroa mig för framtiden. Såg mina så starka föräldrar bli äldre, orka lite mindre och sedan gick de i pension. Blev tvungna att flytta från huset eftersom de inte hade råd att bo kvar på de få slantar som låg i pensionskuvertet. Sedan blev pappa sjuk i cancer och när väntan på operationen (vården har helt fuckat ur) blev helt absurd… skramlande vi till operation utomlands nu i mars. De kommer hit till Polen efteråt. Förhoppningsvis. Om allt går bra. Jag ska då berätta om mina planer att flytta dem hit permanent.
Mina jobb har gjort att jag har rört mig i Malmö. ÖVERALLT i Malmö. Rika som fattiga områden. Och sakteligen började jag se en hel del som gjorde mig oroad. Installerade IT-system i delar av Malmö där vi fick ringa polisen för de inte gillade vår firmabil. Fick vår bil sönderslagen men “brott kunde inte styrkas” trots vittnesmål. Tror ni polisen åkte ut till oss för att kolla på bilen? Jo, tjena.
Jag mötte en gammal skolkamrat som det inte gått så bra för… och blev överraskad över att hans fru hade slöja. “Det är enklast så… du förstår inte.” sa han till mig med sorg i blicken. Effekten av att inte ha råd att flytta till ett annat område. Tyvärr förstod jag inte honom. Jag har varit med om för mycket i mitt liv för att böja mig för några idioter i skägg.
Ständigt alla dessa små tecken på att något inte stod rätt till.
Sverige skiter ett stort stycke i dessa utsatta Malmöområden. DU läser inte om dem för ni hänger inte på samma ställe på nätet. De gör sig inte hörda för de läser inte media på det sätt som du och jag gör. De är fullt upptagna med vardagen. De försöker inte göra sig hörda för enligt dem “är det inte lönt för ingen bryr sig”. Istället är det diverse fjantar (typ Behrang fucking Miri – ett förstklassigt svin enligt mig) som “för deras talan” i egna “nobla syften” för att bygga sina egna karriärer. Åk ut till problemområden i Malmö och fråga de som bor där om dessa människor så kan ni få det bekräftat på två minuter. Det är två helt olika världar. De har helt andra prioriteringar än vad du och jag har. Det är inte fel… det är bara deras sätt att överleva. Samhället skiter fullständigt i dem och sådant får konsekvenser på sikt.
Så det var redan illa. Sedan började det på allvar hända saker.
I Malmö kom sedan EU-migranterna – som ockuperade mark och betedde sig som svin. De var överallt… noga fördelade de upp alla offentliga ytor mellan sig. Alla såg detta, alla visste egentligen men ingen reagerade. Malmös system krackelerade långsamt men säkert. Skäggiga vänstertomtar vurmade för EU-migranterna och tyckte att de skulle få en bit mark. Att det var Sveriges skyldighet etc. Vi som jobbar ska betala… för ANDRA länders medborgare?! Fuck no. Vänsteridioterna fick LÄNGE härja mer eller mindre oemotsagda i debatterna.
Jag såg tiggaren vid Netto bli hämtad av en fet jävel varje kväll. Innan hon hoppade in i bilen räknade han hennes stålar. Jag såg samma feta jävel köra bort svenska a-lagare vid ett flertal tillfällen. Det hela var uppenbart. Ändå gav naiva människor pengar varje dag. Det var tabu att säga något. Alla visste det som regeringens utredare (Varlfridsson?) kom fram till. Ge INTE pengar. Ska ni stötta så ge stålar till en av de organisationer arbetar i Rumänien. Medias äckeljournalister ifrågasatte fortfarande allting. Sluta ge pengar?! Nej, så omänskligt. Sinnessjukt. Och än idag så FORTSÄTTER svennarna att kasta guldtior i parasiternas muggar! WTF? Läser ni tidningar? Rör ni er ute? Förstår ni?
Sedan kom migrationsvågen.
Jag har varit på de hem där man samlar flyktingfamiljer från Syrien. Inget bråk. Det är dessa flyktingar som alla svenskar TRODDE det handlade om i början.
Jag har även i kontakt med landsmän som arbetar på HVB-hem för ensamkommande flyktingungdomar. Det riktigt sjuka är – att dessa män vet exakt hur man ska uppföra sig – men det fattar inte kommunens personal. Alla berörda myndigheter daltar med dessa as istället för att sätta ned foten. De skrattar åt er. De vill ha stålar och lägenhet. Araber från dessa regioner är inget ni kommer att integrera. Ni kommer inte ha nytta av dessa idioter. Hela Europa skriker att dessa ekonomiska migranter, dessa våldtäktsbenägna jävla cilivisationshaverister ska ut från landet. Direkt. Vill inte deras länder ta dem emot så frys biståndet eller sätt dem på en flotte. Agera!
Skriverier om att 80.000 ska ut. Herregud vad protester det blev från godhetslandet… detta TROTS att svensk polis inte ens klarar att kasta ut 3000 personer om ÅRET. Och nu – under 2016 – kommer antagligen den STORA vågen av migranter. Ni vet… de har telefoner och Internet… de är fullständigt medvetna om att Europa måste stänga sina gränser. Det innebär att de måste ta sig till Europa NU I ÅR om de ska ha en chans att hinna innan dörrarna stängs. 2016 kommer innebära FLER migranter till EU än 2015. Detta fullständigt uppenbara händelseförlopp ser övriga länder i Europa… utom Sverige.
Så vad läser man då i svensk media. Tja, det vet ni lika väl som jag. Idiotjournalister som spenderar spaltmeter över #inteerkvinna, genusperspektiv (skojar ni med mig? dessa araber har inte en susning – en kvinna är en fitta och en barnmaskin enligt dem) etc. Lycka till era jävla idioter. Er värld kommer snart att rasa ihop. Ni kommer bli tvungna att ta in militären innan 2016 är slut. Och medborgarna kommer vara i TOTAL CHOCK eftersom media hela tiden mörkar.
Än värre är just alla svenskar som trott på allting. Som springer omkring och älskar oss invandrare utan att göra skillnad på oss (det ÄR en jävla skillnad på oss invandrare). Dessa plåster springer runt i sina jävla alternativa kläder och är så självförverkligande goda att det fan lyser glorior över deras skallar. Jag känner för att slå varje flanellfjant med surdegsosande skägg på käften varje gång jag ser dem. Jag spottar på er.
Jag känner några invandrare som bedriver verksamhet runt Möllevångstorget i Malmö. Vissa av dem tillhör de araber som faktiskt arbetar jävligt hårt. De HATAR dessa vurmande svennar som flyttat dit för att det är så trendigt. En god vän till mig (från Irak) sa att han fullständigt avskyr hur de mer eller mindre “klappar oss på huvudet” och tycker att vi är så fantastiska. Fan, fatta mannen… de prutar inte ens på torget… de betalar EXTRA! Vem fan tror de att de är? Vem fan tror de VI är?
I mitt jobb såg jag allt bra med Malmö… men också allt dåligt. Efterhand hörde jag mer och mer från kommunanställda (där vi installerade div. system). På Socialförvaltningen. Folk grät. Vi hörde allt där vi stod och jobbade, De hade ingen kontroll. Ingen verkade vågade rapportera uppåt av rädsla av den där jävla rasiststämpeln. De VET. Alla VET. Men alla – för att gynna sig själva – är med i godhetsracet. Ni vet… “om bara alla förstår hur god JAG är” så innebär det ett steg upp. Speciellt dessa krypande slemmon till kommunanställda som varje dag ser verkligheten men som rapporterar osanningar uppåt. I rädsla för att inte få någon stämpel om obekväm, rasist eller liknande bullshit.
Skolorna i Malmö rasar i resultat. Statistiken talar sitt tydliga språk. Effekterna från migrationsvågen kommer vara brutala eftersom staten lade över ansvaret över alla migranter på kommunerna. Nu läste jag i måndags dessutom ett förslag från Matilda Brinck-Larsen att svenska barns fritidsgårdar etc ska öppnas upp så att integrationen ska gå bättre. Alltså… nu ska våra barn användas som ett verktyg i integrationsarbetet. Hon talar om mina barn som “gemensamma”? Våra barn är våra barn och tillhör INTE det här sjuka samhället.
Vardagsvåldet. Jag kan ta hand om mig själv. Tack vare en väns pappa, fick jag tidigt lära mig boxas. Jag är stor och har ingripit vid ett flertal gånger. Har markerat bland unga nästan varje vecka när jag varit ute. Ibland är det rätt grova grejor. Men när jag kommer hem till min son… min dotter … och min sambo… så vill jag inte att de ska lära behöva ta hand om sig själva i en våldssituation. Jag fixar inte oron… jag fixar inte det faktum att om något hade hänt någon av dem som hade jag dödat svinen och stolt tagit mitt straff. Gud nåde den som kommit i min väg.
MINA barn ska njuta av livet. Upptäcka saker. Kunna cykla hem på kvällen. Och jag upptäckte att JAG inte klarar av oron och mina egna mörka orostankar. Jag vill inte behöva… och kan inte… vara överallt. Så en dag sa jag till min sambo att vi måste prata om min oro. Underbar som hon är så förstod hon. Sa vad hon behövde ha uppfyllt för att vi skulle flytta. Så vi planerade resor lite varstans. Hon föll till slut pladask för Gdansk, Polen. Sedan gick allt fort. En resa till dit, hittade mark, diverse tillstånd etc. senare så var papperna klara för att bygga vårt nya hem. Detta har alltså tagit nästan två år.
Nu har jag alltså tagit min familj med mig till ett annat land. Jag har flytt ännu en gång. Som mina föräldrar en gång gjort. Jag har fått en helt ny respekt för mina föräldrar – för det är ett jävligt jobbigt beslut att flytta. Vi gör det för våra barns skull. För att jag – som förälder – ska kunna sova slappt på verandan till vindens sus utan att behöva oroa mig för att de ska komma hem hela och rena. Att min sambo ska kunna ha en kväll ute utan att jag ska behöva vänta på att höra nycklarna i låset för att kunna somna.
Två nätter har jag spenderat i vårt nya hus. Sonen jublade över sitt nya rum, dottern sprang rundor med sin nalle och hoppade över flyttlådorna, sambon svor över att vi gjort av med listan var allting är. Området är fantastiskt, grannarna är underbara och det verkar som om anledningen till vår flytt både roar och oroar dem.
Jag? Lugn. Glad över att vara här. Känner att jag äntligen kan andas. Är inte med i skiten längre. Jag är inte med och BETALAR längre. Ingen oro för att någon ska kalla mig för rasist, haverist eller allt annat. Min sambo behöver inte oroa sig för att hennes chef ska komma på att hennes man minsann rör sig på demonstrationer mot regeringen. Här kan jag vara öppen och svenska myndigheter, svensk media och svenska tjänstemän kan inte göra mig något mer.
Här är bra. Ypperlig engelsk-/polsktalande skola. Bra närmiljö. Tryggt. Roligt.
Men jag är ändå sorgsen. Jag älskar Sverige. Det Sverige jag växte upp i… jag tycker om det landet väldigt mycket.
Jag känner – och detta är ingen underdrift – ett stort hat mot de ansvariga. Att ge bort Sveriges välfärd till vad? Otacksamma ekonomiska flyktingar? Till brottslingar? Folk som har “flytt” genom hur många säkra länder som helst för att parasitera på vårt system. Som tjatar om sin jävla primitiva grottreligion? Som ger sig på våra värderingar. På de svagare i samhället, våra barn och kvinnor. Och vad ska Sverige säga till alla de RIKTIGA flyktingar som nu får ta all skit för vad ekonomiska migranter ställer till med? Hur ser man en riktig flyktingfamilj i ögonen när de hamnar på en skitskola i ett utanförskapsområde där lärarna är rädda och våldet härskar? Hur förklarar man för dem att de är dömda till en annan form av misär?
Jag är skyldig Sverige en hel del. Men jag ser ingen väg att återgälda allt vad Sverige har gjort för mig. Ingen lyssnar på oss kritiker. Ingen respektabel tidning skriver om – förstår – folks oro utan att tillskriva oss obehagliga egenskaper. Främlingsfientliga, brunskjortor, ointelligenta, outbildade etc. Vad ska JAG göra?! Jag har EN fucking förtvivlad röst att lägga i ett val 2018. Det känns så långt bort. Jag tror inte Sverige klarar sig till dess utan att samhället tar sådan skada att det kommer ta generationer att reparera.
Jag tittar på alla flyttlådor här. Och jag, två meter lång och enligt mig själv en tuff jävel, sitter med en tår i ögat för alla mina vänner och deras barn, Sveriges pensionärer, tonåringar… ja – alla – som inte kan göra som vi har gjort. Det känns som om jag sviker alla. Samtidigt är jag lättad. För MIN familj är safe (inte bara fysiskt, utan skolmässigt, vård, pension etc).
Fy fan för de som gjort att jag känner så här just nu.
Fy fan för media som underlåtit att granska makten. Som suttit i knäet på politikerna. Ni kommer aldrig få tillbaks medborgarnas förtroende.
Fy fan för politikerna som har drivits av sina ideologier istället för folkets väl och ve. Ert FÖRSTA ansvar är medborgarna och landet. Ni prioriterat andra länders medborgare. Ni borde fan hängas.
Fy fan för alla ni som har sett… som har vetat… som har förstått… men som låtit er tystnad vinna. Eller hejjat på skiten i jakt på egen vinning. Förrädare är vad ni är.
FÖRSTÅ vad som händer… res er. Gör något. Jag är hemma på mindre än sex timmar om ni behöver min – om än lilla, kanske patetiska men helhjärtade – hjälp. Alternativet till aktion är att Sverige tvingas bli något helt annat och det är en förolämpning mot MINA föräldras kamp men det är framförallt ett OERHÖRT SVEK MOT ALLA de svenska generationer som byggde upp landet som gjorde det möjligt för mig och mina syskon att BLI något. Och kom inte med dravlet om att jag ska vara tacksam och erbjuda andra människor samma sak som jag fått. Det. Är. Inte. Samma. Sak. Vi har jobbat, talat språket, ALDRIG gjort brott, ALDRIG kränkt en kvinna och ALDRIG krävt något.
Jag är för evigt tacksam för allt som Sverige – och dess medborgare – har gjort möjligt för mig och min familj. Jag skiter i dessa vurmande människor som – till mitt ansikte – en gång självförintande för hela Sveriges räkning sa till mig att jag behöver inte vara tacksam. Att det är min mänskliga rättighet. Vilken jävla idiot. Jag är tacksam. Punkt. Gillar inte någon det så kan de fara åt helvete.
Ledsen om det är slarvigt skrivet, har druckit för mycket whisky och jag är för trött i hjärtat. Bara kände för att banka ned mina tankar och dela med mig. Jag avslutar med detta:
Är det någon som frågade er om hur Sverige skulle utvecklas? Känner ni att ni fick som ni ville? Är det inte konstigt att det inte fanns pengar till något INNAN migrantvågen kom till Sverige?
Ni som inte kan, inte vill eller har möjlighet att göra som jag. Res er upp. Hitta andra som tycker som ni. Ta kontroll över era liv och er tillvaro. Ingen annan kommer göra det åt er.
Sloga jači nesklad tlači.
/Darko
PS. Någonstans inom mig hoppas jag att jag har helt fel om allting. Att mina vänner ska mobba mig i framtiden över min fjantiga oro. Att de ska slänga foliehattar på mig varje gång vi träffas för minnet av “Darkos onödiga oro 2015/2016”.
Jag hoppas verkligen att det blir så. Jag ska ha foliehatten på mig vid varje tillfälle så alla kan skratta åt mig.
Det skulle vara skönt.
Jag skulle glatt skratta med dem.
Är Darko Crncevics tal ett eko av den svenska nationalpsykologiska karaktärens problem, såsom beskriven av Sveriges siste katolske biskop Johannes Magnus då han flydde landet i kölvattnet på att götar och svear under Gustav Vasa “enades” i början på 1500-talet?
Sex hava orsakerna varit, äro och förbliva till olyckorna i Sverige. Ett, egennyttan. Två, det lömska hatet. Tre, förakt för lagarna. Fyra, liknöjdhet inför det allmänna bästa. Fem, obetänksam gunst för utlänningar. Sex, envisas avund sinsemellan.
suecia | Blueshift | 
2016-10-13 23:41 | 
Comments (0)
