Svensk författare: Sverige Ă€r vĂ„rt – de levande svenskarnas land

Senast uppdaterad: 2016-03-03
Sverige Àr vÄrt, det Àr sex och en kvarts millioner levande svenskars land. Men det Àr Àven de dödas land, deras som byggt upp det Ät oss frÄn början och lÀmnat oss sitt verk att förvalta och förkovra. De döda Àr Ätskilliga millioner flera Àn vi. De har mycket att sÀga oss nu, och vi Àr skyldiga att lyssna till dem. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de utrÀttat och genom att vÀrdesÀtta deras strÀvan. De kan icke mera vÀrja sitt verk. Det Äligger oss.

NÄgon gudomlig rÀtt till ett visst landomrÄde, nÄgon rÀtt i och för sig att besitta ett visst land frÄn begynnelsen och intill Ànden, gives naturligtvis icke Ät vÄrt folk. Den rÀtten Àr nÄgonting som skall förtjÀnas, som skall förvÀrvas av varje folk.

Svenskarna har förvÀrvat sig rÀtten till sitt land.

Villhelm Moberg 1898-1973

Sverige Àr vÄrt sedan Ärtusenden med odlarens och brukarens sjÀlvklara rÀtt, genom fÀdernas offer i blod, genom den sÀrprÀglade kultur, som har skapats hÀr.

Vad Sverige i dag Ă€r, det har döda och levande svenskar gjort det till, och ingen annan. Sverige Ă€r idag vĂ„rt genom svensk strĂ€van. De levande svenskarnas uppgift Ă€r att bevara det och förkovra det genom att fortsĂ€tta denna strĂ€van – pĂ„ frihetens grund.

Vi Àr ett litet folk, men vi har ett stort land att bo i. Se pÄ Europa-kartan! VÄrt land brer vida ut sig i vÀrldsdelen. Men vi Àr fÄ, vi Àr de ensamma stugornas folk, och Àven om vi numera delvis bor i stÀder, sÄ Àr vi dock nÄgon gÄng komna frÄn bönders, torpares, backstugesittares stugor.

I ensamheten i stora ödsliga skogar har en svensk folksjĂ€l danats genom tusendena Ă„r. Brottningen med stenen och stubben nĂ€r Ă„kern bröts, har gett oss krafter – andliga och kroppsliga. Och starkt motstĂ„nd utvecklar starka krafter. SĂ„ har detta lands skog och mark prĂ€glat oss, gett oss det egnaste, upprinnelsens kĂ€lla till vĂ„r folkstyrka, den ensamme skogsbons stolthet och frihetssinne och den sege odlarens ihĂ„llighet.

Det verkligt svenska Ă€r sĂ„lunda ursprunget – vĂ„r vĂ€xtplats. Det Ă€r för mig den barndomens jord dĂ€r jag sprang barfota nĂ„got dussin somrar, och kĂ€nde enrisbuskens barr under fötterna. Barndomens mark, det Ă€r vĂ„rens allt ljusare kvĂ€llar med morkullsflykt över stugbacken, och tranornas skrik frĂ„n kĂ€rret. Det Ă€r sommarens solvĂ€rmda bĂ€ck med sitt ljumma vatten plaskande kring barnaben med sĂ„rskorpor pĂ„ knĂ€na. Det Ă€r höstens röda lingontuvor och det nedfallna Ă€pplet i dagg-grĂ€set en klar morgon. Det Ă€r vinterns snödrivor vid farstubron. Det Ă€r iskanornas kĂ€lkbacke. Det Ă€r nĂ„gra barn i en grĂ„mosses lavstuga pĂ„ skogsbacken en enslig kvĂ€ll i skymningen. Far Ă€r pĂ„ regementsmötet, mor pĂ„ dagsverke uppe i Roten. Barnen sitter vid stugans fönster och trycker sina nĂ€sor platta vidmot emot glaset. Finns det inte nĂ„gon dĂ€r nere pĂ„ vĂ€gen? Det Ă€r fattigdom – men en stolt fattigdom, som hjĂ€lper sig sjĂ€lv till livets tillrĂ€ckliga uppehĂ€lle, till det grova, men mustiga dagliga brödet frĂ„n rĂ„gen pĂ„ Ă„kerlappen kring stugan.

Det Ă€r en sund och fri barnavĂ€xt, som den vilda örtens mellan enbuskarna i hagen. Det Ă€r frid och trygghet i ett fredligt land, dĂ€r barnen föds fria av fria förĂ€ldrar. Ett land dĂ€r ocksĂ„ de minsta backstugors barn fĂ„r pröva sina möjligheter av alla slag sĂ„ lĂ„ngt deras krafter rĂ€cker till. Ett land dĂ€r var och en fĂ„r vĂ€xa efter sin egen art. Detta Ă€r det egna, det som aldrig skall lĂ„ta sig utbyta mot nĂ„got frĂ€mmande. Detta Ă€r roten och blodsbandet, min andliga arvslott som jag har att föra orörd vidare Ă„t mina egna barn. Detta Ă€r för mig det svenska, det omistliga.”

– Vilhelm Moberg, Svensk strĂ€van, 1941

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

statcounter