Få har insett det, men Sverige befolkas i dag av flera miljoner nybyggare.

Nybyggarna är inte identiska med de horder av främlingar ett antal svenska regeringar under senare år tillåtit och uppmuntrat att välla in över landets gränser.

Främlingarna är nämligen inte av det virke nybyggare plägar vara – eller behöver vara – för att kunna bygga något nytt.

Om invandrarna inte är nybyggarna – vilka är det då?

Dagens nybyggare är svenskar som insett att deras land och hävdvunna seder och rättigheter stulits från dem – av en politisk adel av folkförrädare.

Nybyggarna återfinns bland de som insett att det som en gång var ett föregångsland, för alltid försvunnit och aldrig mer kommer tillbaka.

Nybyggarna är de som insett att vägen in i framtiden är, precis som den var för Karl-Oskar och Kristina i Willhelm Mobergs tetralogi Utvandrarna, att i en ogästvänlig och fientlig miljö bryta ny mark och skapa ett nytt samfund, ett nytt land.

En skillnad mellan Karl-Oskar och Kristina, och deras efterkomlingar i dag, är att svenskar i dag inte har något förlovat land att resa till – utan måste göra samma resa i vad som fordom var deras eget land.

Med tanke på hur många svenskar det redan finns på Skandinaviens östra halva, är förutsättningarna goda för att processen kan bli enklare än för de som på 1800-talet övergav Sverige.

Å andra sidan, många svenskar drar fortfarande ned rullgardinen och inbillar sig att de lever i ett land som inte längre finns.

Kanske hade Karl-Oskar och Kristina därför det ändå lättare – de visste att det var nybyggare, att allt omkring dem var nytt och att de inte hade något annat val än att kavla upp ärmarna…