För två hundra år sedan levde i Europa en man vid namn Carl von Clausewitz.

Tolv år ung tog han värvning i den preussiska kungliga armén och såg snart strid med både den franska revolutionens pöbelhopar liksom Napoleons kejserliga armé.

Det gick bra och Carl steg i graderna.

Med landets krigslycka var det lite si och så och Carl blev till slut tillfångatagen av fransmännen.

Efter ett år i krigsfångenskap blev han fri, varpå han tog värvning i den kejserliga ryska armén för vilken han stred fram till 1813.

Efter att Preussen, Ryssland och Storbritannien till slut ingått en pakt mot fransmännen, återvände Clausewitz till Preussen och deltog därefter i kriget ända fram till slaget vid Waterloo – där epoken Napoleon till slut gick i graven.

Skälet till att världen ännu minns den duglige Carl var inte några spektakulära insatser av historisk signifikans på slagfältet, utan att Clausewitz efter krigen publicerade ett verk som av militära tänkare än idag betraktas med en vördnad som erinrar om hur den kristna kyrkans präster ser på Bibeln.

I sitt verk, Om Kriget, förklarar Clausewitz vad krig egentligen är för något med sådan enkelhet och briljans att ingen ännu lyckats överträffa honom.

Redan i första kapitlets första definition, slår Clausewitz fast följande: Krig är en våldshandling för att påtvinga fienden vår vilja.

Clausewitz mest kända citat: Krig är en fortsättning av politiken, med andra medel.

Även om vapen, ammunition och krigföring i det 21:a århundradet ser annorlunda ut än de gjorde under den franska revolutionen, svävar de djupare principer Clausewitz detekterade, ännu som eviga sanningar ovan mänsklighetens krigsskådeplatser.

I försök att se hur relevanta Clausewitz axiom kan vara för de krig som i denna stund rasar runt läsaren (även om hon ännu inte blivit medveten om dessa), tar vi analysen vidare.

Vi börjar med några frågor..

  1. Vad är egentligen en våldshandling? Är det bara militärt våld på slagfältet? Är våldet bara fysiskt?
  2. Vem är egentligen fienden?
  3. Vilken är den vilja som skall påtvingas andra?

Runt sekelskiftet mellan det 17:e och 18:e århundradet såg väl svaren ut så här..

  1. Krig innan Napoleon var formella saker, ungefär som ett parti schack. Tennsoldater i färgranna uniformer sammanstrålade på ett för evenemanget lämpligt fält. Vad Napoleon under Clausewitz levnad införde var idén att det inte räckte med att vinna striden på slagfältet utan att motspelarens alla soldater även måste förintas.

    Det totala kriget var fött, även om det ännu bara var fiendens stridskrafter som skulle neutraliseras – inte civilbefolkningen.

    Det fick mänskligheten vänta fram till Andra Världskrigets terrorbombningar av städer som Dresden, Hamburg och London för att få uppleva.

  2. Motståndarna på Clausewitz tid var kungadömen och länder.
  3. Den vilja som skulle påtvingas andra var ofta accepterandet av förlusten av territorier och ekonomiska resurser

För att underlätta förståelsen för vilka svaren på följdfrågorna till Clausewitz första axiom skulle vara i dag, börjar vi med en avstickare ut i propagandans träskmarker.

Skälet är att propaganda har med hur människor tänker att göra och att hur människor tänker till 100% är relaterat till om de kommer att låta andras vilja dominera deras liv, eller inte.

Napoleons krigspropaganda synes huvudsakligen ha varit positiv: Karln var en rockstjärna på Europa-turné som strödde medaljer och hedersbetygelser omkring sig bland fansen. Det spelades på fransk storhet och nationell schauvinism.

Några negativa hotbilder fanns egentligen inte.

Vid tiden för andra världskriget hade krigets propaganda blivit mer omfattande, genomgripande och mörkare. Minnena av hur ett antal generationer européer maldes ned i det första världskrigets köttkvarn förfasade. Så gjorde även minnena av den zionistiska statskuppen i Ryssland 1917 (ibland kallad den ryska revolutionen).

Det tysta kriget

År 1928 gavs en bok ut som inte bara kommit att definiera de mekanismer genom vilka krig motiveras, utan den huvudsakliga härskarstrategi på vilken hela den västliga så kallade civilisationen i dag vilar.

Titeln på boken var “Propaganda” – ett ord som på den tiden ännu inte fått den negativa klang det i dag har.

Författaren hette Edward Bernays och var en yngre släkting till psykoanalytikern Sigmund Freud.

Här är ett utdrag..

Ett viktigt element i vårt demokratiska samhälle är den medvetna och intelligenta manipulationen av massornas organiserade vanor och uppfattningar.

De som via denna osedda samhällsmekanism manipulerar, utgör en osynlig regering och är landets egentliga härskare.

Vi är styrda, våra sinnen knådas och vårt tyckande stöps, våra idéer föreslås oss, i hög utsträckning av män vi aldrig hört talas om. Detta är det logiska resultatet av hur vårt demokratiska samhälle är organiserat.

Vid sin död 1995 betraktades Edward Bernays som fadern till hela den moderna kommunikationsindustrin: Public Relations (PR).

PR handlar om effektiv kommunikation till massorna: vetenskapen om hur människor från vaggan till graven, från den sekund hon slår upp ögonen tills dess hon slocknar på kvällen, (inte sällan framför TV:n), den sociala ingenjörskonstens hitills främsta verktyg.

Sammantaget med insikten att den tekniska utvecklingen den 6 augusti 1945 (atombombens födelse) nådde dithän att krig inte längre gick att vinna militärt, förändrades därför metoderna för hur makten implementerar Clausewitz första eviga sanning: krig som en våldshandling för att påtvinga andra den egna viljan.

Det finns fler sätt att bryta ett folks motståndsvilja på än genom att låta deras ledare på avstånd se animerade tennsoldater schackmattas på ett slagfält.

Texten nedan är tagen ur ett påstått amerikanskt myndighetsdokument (#74-1120) med titeln Silent Weapons for Quiet Wars.

Dokumentet ger ett kompletterande perspektiv på svartmurarmottot “Ord Ab Chao” (ordning ur kaos – d v s genom att förlsta ställa till oreda kan en ny ordning införas) och begreppet “problem-reaktion-lösning” – d v s hur människor kan förmås att acceptera negativa förändringar i ett samhälle som “nödvändiga” p g a att artificiellt skapade “problem.”

Vad som beskrivs nedan är en helt ny typ av vapen…

Vapnet skjuter situationer istället för kulor – situationer drivna av dataanalyser, inte explosioner. Vapnet avfyras från datorer av operatörer, inte av gevärsskyttar. Orderna som ges kommer inte från generaler utan ges av finansoligarker.

Vapnet avger inget uppenbart oljud, orsakar ingen uppenbar fysisk eller psykisk skada, och uppvisar inga tecken på att uppenbarligen påverka någons sociala liv.

Trots det finns där ändå ett klart oljud, klara fysiska och psykiska skador, och en uppenbar påverkan på människors liv. För en tränad observatör, någon som vet vad han eller hon letar efter, går kännetecknen inte att förneka.

Allmänheten förstår inte hur ett sådant här vapen kan existera och kan därför inte begripa hur den kan bli angripen och betvingad av ett sådant vapen.

Allmänheten kan möjligen instinktivt känna på sig att något är fel, p g a vapnets artificiella karaktäristik. Men hur uttrycka sina aningar på rationellt sätt, eller hantera situationen på ett intelligent sätt? Människor vet inte hur de skall be om hjälp eller organisera sig för att försvara sig från detta vapen.

Om vapnet introduceras gradvis, anpassar sig allmänheten till dess närvaro och lär sig att stå ut med dess inkräktande i deras liv tills dess det psykologiska trycket blir för stort och de bryter samman.

Det vapen dokumentet talar om är social ingenjörskonst via psykologiska operationer, hur “scener” med vetenskaplig exakthet skapas för att sedan avfyras mot en befolkning för syftet att få denna att reagera på önskvärt sätt.

Det går att se “vapnet” som ett paraply-koncept för den redan nämnda härskartekniken “problem-reaktion-lösning” så väl som alla s k flaskflagg attacker som iscensätts för att sälja in alltmer av krig och övervakning.

Med ovanstående facit i hand är det enkelt att besvara frågorna om hur den preussiske generalen Carl von Clausewitz två citat i början på artikeln faktiskt tillämpas i det 21:a århundradet…

  1. Vad utgör egentligen en våldshandling? Våldet som utövas i det 21:a århundradet är huvudsakligen psykologiskt. I den mån fysiskt våld utövas, så är detta i Europa och Nordamerika uteslutande för de masspsykologiska effekter detta har.

    Fredade zoner för det psykologiska övervåldet finns inte.

    Alla skall vara rädda och ängsliga för något – hela tiden.

  2. Vem är egentligen fienden? Fienden är hela mänskligheten.
  3. Vem är egentligen krigets huvudmän? Internationella finansoligarker med mosaiskt ursprung eller anknytning.
  4. Vilket är målet med deras tysta krig? En global diktatur där de få människor som överlever bara tillåts vara av ett slag: en urbaniserad metrosexuell eurasiatiskt negroid ras av slavar där alla är något av allting, men ingen är någonting unikt.

Finansoligarkernas schackpjäser är inte längre soldater av tenn i färggranna uniformer, utan yrkeslögnare av papper: redaktörer, journalister, oansvariga utgivare, politiska posörer som låtsas vara folkvalda.

Kadern av underofficerare i det här moderna kriget är inte riktiga människor, som de flesta förstår begreppet människa, utan fullblodspsykopater avlönade av zionistfinansierade tankesmädjor som fungerar som maktens fårhundar – åsiktspoliser.

Hade Clausewitz levt i dag hade hans mest kända citat måhända lytt så här: Politik är en fortsättning av kriget, med andra medel.