Kanske är det som så att om något låter för bra för att vara sant, så är det nog för bra för att vara sant.

Hur kan Michael Kumhof, forskare vid FN-organet Internationella valutafonden (IMF) ta en sida ur vad som skulle kunna kallas för “konspirationsteoretikernas bibel” och med denna resa världen runt och föreläsa om hur man effektivast förstör världens hela bankindustri och därefter inte bara har ett arbete att gå tillbaka till (på en bank dessutom) – utan faktiskt avancerar ännu högre och blir anställd på Storbritanniens centralbank: Bank of England.

Är svaret att Kumhof – under täckmantel av att vara radikal fritänkare – faktiskt bereder terrängen för finansoligarkernas sista stora blåsning av mänskligheten: planen på att etablera en global monetär diktatur med en enda global valuta – med sig själva i förarsätet?

Makten och Härligheten

Det här är vad oberoende forskare under många år har försökt att få människor att förstå:

Det är inte regeringar som skapar pengar. Det är privata banker – och de gör det ur tomma intet, som skuld.

Här har läsaren Fractional Reserve Banking (FRB) – grundorsaken till så gott som alla problem världen dras med i dag.

Det oundvikliga utfallet av FRB bekräftades på BBC News år 2011: “Regeringar styr inte världen – Goldmann Sachs styr världen.”

Nästan alla beslut i världen, stora som små, mäts i och möjliggörs av pengar.

Om banken inte gillar läsarens drömmar om en ny bil eller ett nytt hus, så beviljas inte låneansökan. Regeringar som inte hörsammar finansoligarkernas instruktioner, drabbas av samma öde – eller värre.

Se bara på vad som hände Libyen under Ghaddafi och vad som sedan några år utspelar sig i Grekland och andra delar av Sydeuropa: finansoligarkernas bekrigar “olydiga” regeringar.

Vägen ut ur det här djupt patologiska herre-slav förhållandet mellan å ena sidan en maffia av internationella finansoligarker och resten av mänskligheten, är att regeringar helt enkelt stoppar Fractional Reserve Banking och genom det förhindrar banker från att slå sönder och suga ut samhällen.

För att förstå just vilken underbar och befriande upplevelse det är att leva i ett land som är monetärt suveränt och självförsärjande räcker det med att läsaren föreställer sig hur det skulle vara att ha sin egen pengatryck i källaren.

Flaskhalsen i hennes liv skulle inte längre vara avsaknad av pengar, utan att det inte finns tillräckliget med tid att göra allt det hon vill göra.

Flaskhalsen för länder som till 100% kontrollerar skapandet av alla pengar i landet kommer att vara välutbildad arbetskraft.

Läsaren kan också behöva vänja sig vid studielön i ställer för studielån, gratis fortbildning livet ut (för de som vill), en arbetslöshet på runt noll procent, fyra timmars arbetsdagar.

Och ingen inkomstskatt.

Regeringar som skapar sina egna pengar behöver nämligen inte ta ut skatt för att finansiera sin budget.

Detta är den inte helt klarlagda kontexten i vilken Michael Kumhof har blivit känd för en bredare allmänhet när håller föreläsningar kritiska till privatbankernas Fractional Reserve Banking.

Ändå har Michael ett arbete att gå till varje morgon – och det på en bank, dessutom.

Den Stora Blåsningen

De krafter som en gång i tiden uppfann Fractional Reserve Banking vet naturligtvis vad läsaren nyss läst.

De är också akut medvetna om att den dag den breda allmänheten genomskådar taskspelet så kan bankirerna kyssa sina karriärer hejdå – eller värre.

Åtminstone bankirer på den nivå Michael Kumhof diskuterar i sin rapport “The Chicago School revisited”.

Så, vad kan finansoligarkerna göra för att ändå kunna fortsätta utöva kontroll över mänskligheten?

De kan göra vad som gjordes redan 1930, skapa en global centralbank: the Bank of International Settlements (BIS) och försäkra sig om att när massuppvaknandet väl kommer och regeringar av sina befolkningar tvingas kriminalisera Fractional Reserve Banking så kommer skapandet av pengar att delegeras till länders centralbanker.

Och nu kommer blåsningen.

Även om Sveriges centralbank, Riksbanken, låter som att den är svensk, är en myndighet som på något sätt borgar för “riket”, så är den i praktiken som de allra flesta andra centralbanker på planeten en integrerad del av något kallat Centralbankernas centralbank – Bank of International Settlements (BIS).

I fallet med just Sveriges centralbank, Riksbanken, är det faktiskt värre än så.

Riksbanken är delägare i BIS och tre av dess chefer har suttit i BIS styrelse, Stefan Ingves, Urban Bäckström och Bengt Dennis. Dennis och Bäckström var till och med ordföranden för BIS. Bäckström var bekräftad deltagare i 2010 års upplaga av Bilderbergmötet. Dennis var den person som inledde “avregleringen” (det vill säga nedrustningen) av riksbankens försvarsverk av den svenska ekonomin, vilket resulterade i 1990-94 års finanskris.

Nedrustningsprocessen av Riksbanken har fortsatt under Bäckström och Ingves, med resultatet att snart har privatbankerna lyckats utrota kontantväsendet.

Att Riksbankens och andra centralbankers förmenta “självständighet” bara gäller mot det egna landets regering och riksdag – inte BIS – bekräftas alltså av att samtidigt som Dennis och Bäckström var chefer för Sveriges Riksbank (1982-1993 & 1994-2002) var de också ordföranden för BIS (1991-1993 & 1999-2002).

Riksbankens “självständighet” verkar ha börjat med förtjusningen för ett illusionstrick kallat maktfördelningsprincipen, enligt vilket demokratier bör separera på den verkställande makten (regeringen), den lagstiftande makten (riksdagen) och den dömande makten (domstolarna).

Någonstans i bakvattnet på detta klassiska koncept föddes tanken att då måste väl också centralbanker på något sätt klämmas i maktfördelningstanken – utan att man egentligen tänkte efter så noga vad detta i praktiken borde innebära.

Eftersom den verkställande makten utgörs just av makten att skapa handlingsplaner och finansiera dessa så ligger i realiteten en absolut vetorätt mot den verkställande makten hos de banker som nekar eller beviljar regeringar de “lån” som krävs och som i samband med det har definitiva krav på hur handlingsplanen faktiskt utformas.

Läsare som undrar var man kan finna historiska exempel på nyss nämnda förhållande rekommenderas åter att studera situationen i Grekland – liksom IMF:s (Michael Kumhofs förre arbetsgivare) framfart i andra länder.

Det hela kan liknas vid labbråttor i en labyrint.

Finansoligarkerna sätter via tillgången på pengar och lånevilllkor ramarna för en regerings handlingsutrymme. Inom detta område agerar regeringen relativt fritt.

Oligarkerna är i liknelsen männen i vita rockar som designar labyrinten i vilken råttorna “fritt” får röra sig.

“Regeringen” i det sociala ingenjörsexperimentet är alfa-råttan i labyrinten som säger vart de andra råttorna skall springa.

Demokrati i betydelsen att landet styrs av folkets valda representanter är inte bara inkompatibelt med Fractional Reserve Banking utan också centralbanker som bak lyckta dörrar viker ut sig som det internationella finanskapitalets eskortflickor.

Läsaren skall inte bli förvånad att om, eller när, finansoligarkerna lyckats med Den Stora Blåsningen så kommer i rask takt den svenska kronan och alla andra nationella valutor att försvinna och ersättas av en enda global elektronisk valuta.

Nu vet läsaren varför Michael Kumhof fortfarande har ett arbete att gå till varje morgon: när han kritiserar Fractional Reserve Banking på det sätt han så gör bereder han blott vägen för hur BIS via centralbanker planerar att gripa makten i alla länder i hela världen – utan att någon begriper det.