Posted in intolerantia, suecia

Hur lagen om HMF kom till

Nedanstående text är saxad från bloggen Dårhuset (daterad 10 dec 2014).

För att förstå bakgrunden hjälper det att först göra online testet: Forintelsen.nu

ÅSIKTSCENSURENS ÖDESDIGRA KONSEKVENSER

Einar Åberg

Under 1900-talets första halva var yttrandefriheten i Sverige tämligen frisläppt, och de löften som gavs det fria ordet i vår författning efterlevdes på ett tillfredsställande sätt. Nåja, med undantag för tiden under andra världskriget, när staten satte tidskrifter under direkt censur för att förhindra att massmedia kunde förarga Tyskland, med de risker en invasion hade inneburit för Sverige. Makthavarna har naturligtvis alltid velat fängsla oliktänkande, men den enda brottsrubricering man då kunde använda för detta syfte var förargelseväckande beteende, fast det var naturligtvis svårt att använda denna på det skrivna ordet på grund av dess karaktär.

En mans politiska aktivism skulle få staten att slå bakut på ett sådant sätt att det första spadtaget togs i vad som till slut skulle leda till det nästan fullständiga avskaffandet av yttrandefriheten. Den 20 april 1890, exakt ett år efter att Adolf Hitler föddes, steg en man vid namn Einar Åberg in i världen. Åberg skulle följa i Hitlers fotspår och anta samma åsikter som han – år 1922 hade han skaffat sig en antisemitisk världssyn, och innan hans liv var slut hade han blivit en världskänd publicist.

Åberg började göra sitt klara avtryck i historieböckerna från 1940-talet och framåt, när han blev kanske världens främste antisemit utanför Tysklands gränser. Under hösten 1941 hade Åberg köpt en bokaffär i Stockholm, som han använde för att saluföra antisemitisk litteratur, och på denna satte han även upp den sorts skylt många affärer i Tyskland hade på den tiden: ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”. Detta ledde till konflikter med omgivningen och med polismyndigheten, och polisen tog upprepade gånger ned de skyltar han satt upp och han dömdes till dagsböter för förargelseväckande beteende. Åberg fortsatte dock att sätta upp liknande skyltar, vilket ibland ledde till regelrätta slagsmål utanför hans bokaffär.

Strax efter att han köpt sin bokaffär, något senare under 1941, bildade Åberg också organisationen Sveriges antijudiska kampförbund. Dess uttalade mål var ”judendomens i Sverige totala förintelse”, och medlemmarna fick svära på sin heder som svenskar att de skulle förbli i organisationen tills målet hade uppnåtts.

Under år 1941 börjar Åberg också avlossa en lång salva av antisemitiska pamfletter han själv skrivit, som han sprider både i Sverige och i den engelsktalande världen. Denna propagandadistribution var det som slutligen fick svenska staten att reagera, genom att stifta en ny lag med namnet hets mot folkgrupp, HMF. Dessa var några av hans tryckta verk:

Inledningsvis är det bara de judiska församlingarna i Sverige som förargas över hans agitation, men när han även börjar sprida sitt material ut över världen, börjar två internationella judiska organisationer, American Jewish Committee och World Jewish Congress, att sätta direkt press på Sveriges regering att göra något åt saken. Man kräver en ny lag som ska sätta stopp för Åbergs framfart, och denna lag kallades ibland även Lex Åberg – Lag Åberg.

Även fast judiska grupper önskar se omedelbar handling från regeringens sida, så tar lagen flera år att utarbeta, men till slut klubbas den igenom den 30 juni 1948 och träder i kraft från den 1 januari 1949. Den nya lagen placeras under ”brott mot allmän ordning” i Strafflagen, den lagbok som föregick vår nuvarande Brottsbalk. Kapitel 11, paragraf 7, av Strafflagen löd nu som följer:

”Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen folkgrupp med viss härstamning, eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.”

Naturligtvis blir Åberg den första som fälls under den nya lagen, och han döms till dagsböter den 25 augusti 1949. Innan hans död 1970 hade Åberg fällts ytterligare fem gånger under HMF-lagen, även om han bestred att hans propaganda verkligen var att betrakta som hets i den meningen.

Trots de fällande domarna fortsätter Åberg med sin agitation, till Judiska världskongressens förtret. Dåvarande generalsekreterare Siegfried Roth uttalade sig såhär till dagstidningen Göteborg Handelstidning den 13 juli 1954:

”Den antisemitiska propaganda, som svensken Einar Åberg i sina pamfletter sänder ut över världen, är ett av de största problemen för judarna i dag, Det måste finnas något sätt för den svenska regeringen att stoppa hans verksamhet.”

När tiden hade nått fram till år 1964 hade dålig hälsa dock börjat ha sin verkan på Åberg, och hans propaganda tog slut här. HMF-lagen skulle dock fortleva, och allt mer utvecklas mot det censurverktyg den är i dag, genom flera olika revisioner. År 1965 övergick Strafflagen i Brottsbalken som Sveriges huvudsakliga straffrättsliga lagtext, och lagen tog sin nya plats i kapitel 16, paragraf 8, där den förblir än i dag. Ack, om ändå någon hade ‘oavsiktligt’ raderat den under denna övergång.

1970 ändrades ordvalet, och ”hotar, förtalar eller smädar” blev istället till ”hotar eller uttrycker missaktning”.

1982 reviderades lagen igen, och nu började Brottsbalken 16 § 8 lyda som följer:

”Den som offentligen eller eljest i uttalande eller annat meddelande som sprids bland allmänheten hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning pä ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse […]”

1988 års HMF-revidering

Fram till det sena 80-talet fälldes drygt en person per år under HMF-lagen – lagen såg helt enkelt inte mycket bruk i landet. Under mitten av 80-talet hade dock regeringen tillsatt en utredning som skulle se över HMF-lagen, så att man kunde använda den mer frikostigt än man nu gjorde. Ett stort antal människor skulle framöver fängslas under den reviderade lagen den kommande två årtiondena, även fast deras uttalanden inte skulle ha varit i närheten av att kunna ligga till grund för åtal under den ursprungliga lagtexten.

Utredningens diskussion om hur man skulle förstärka HMF-lagen ledde till Regeringens proposition 1986/87: 151 om ändringar i tryckfrihetsförordningen m. m.

För att citera utdrag ur den diskussion som fördes här:

”Mitt förslag: I syfte att förhindra verksamhet av rasistiska organisationer skall ansvarsbestämmelsen om hets mot folkgrupp skärpas. Del skall sålunda inte längre krävas att ett uttalande görs offentligt eller sprids bland allmänheten för att det skall kunna vara straffbart. Enligt förslaget är det tillräckligt att yttrandet sprids t.ex. inom en organisation. Något särskilt undantag för yttranden som kan anses försvarliga av hänsyn till yttrandefriheten eller omständigheterna i övrigt införs inte. Något direkt förbud mot rasistiska organisationer som sådana skall inte heller införas.”1

Här sköljer man ytterligare ned yttrandefriheten i toaletten. Detta drag gör det uppenbart att det inte handlar om att skydda människor från att utsättas för nedsättande yttranden, eftersom detta innefattar även grupper bestående av likasinnade som samtalar inom sina egna kretsar. Vad det handlar om är att begränsa ens rätt att uttrycka vissa åsikter även inför dem som delar dem.

”Det är dock uppenbart att kriminaliseringen inte bör gå så långt att den omfattar yttranden inom den helt privata sfären. Det bör t. ex. fortfarande vara straffritt att till en nära anhörig uttrycka en i och för sig förgriplig åsikt. Något annat skulle komma att innebära en alltför långtgående inskränkning av yttrandefriheten och dessutom vara omöjligt att övervaka på ett någorlunda rimligt sätt.”2

Å tack, ni upplysta förmyndare, för att jag inte kan bli fängslad för det jag säger i mitt eget hem, och att ni upplever det som orealistiskt att bugga varenda bostad. De tre meningar som följer håller dock en helt annan ton:

”Utanför denna privata sfär bör det dock enligt min mening vara otillåtet att sprida yttranden som uttrycker hot eller missaktning mot folkgrupp på grund av ras e. d. Detta kan bli fallet, om kravet på att uttalandet måste ske offentligt eller spridas till allmänheten tas bort. Också spridning av rasistiska och liknande uttalanden inom en förening skulle härigenom bli straffbar.”

”Sammanfattningsvis anser jag att man helt bör slopa kravet på att ett uttalande måste ske offentligt eller spridas bland allmänheten. Det skall räcka att uttalandet sprids. Samhället skulle därigenom slå fast att uttalanden som uttrycker rasförakt är oacceptabla så snart de förekommer utanför den rent privata sfären.”

Man reviderade också grundlagen – följande text lades till regleringen av föreningsfriheten i Regeringsformen 2 § 14

”Föreningsfriheten får begränsas endast såvitt gäller sammanslutningar vilkas verksamhet är av militär eller liknande natur eller innebär förföljelse av folkgrupp av viss ras, med viss hudfärg eller av visst etniskt ursprung.”

Så även om det inte var möjligt att faktiskt förbjuda ”rasistiska sammanslutningar”, så kunde man ändå på ett lagligt sätt förhindra dem från att arbeta. Det sätt på vilken denna lag vanligen tillämpas i dag är genom att polisen inställer sig för att trakassera och jaga bort påstått rasistiska organisationer om de försöker hålla offentliga möten – man söker skrämma bort deltagarna.

Vissa av remissinstanserna till propositionen efterfrågade också att kön skrevs in i lagstiftningen, så att man kunde förbjuda förnedrande pornografi, men lagstiftarna som arbetade på den nya texten var inte intresserade:

”För det första är den s.k. påverkansforskningen när det gäller pornografiska framställningar mycket sparsam. Dessutom torde det vara svårt att vetenskapligt belägga att det finns ett samband mellan konsumtion av pornografi och t. ex. benägenhet att tillgripa sexuellt våld. Än större blir naturligtvis svårigheterna att kartlägga vilka psykiska effekter pornografiska framställningar kan ha på betraktaren.”

Denna proposition blev lag år 1988 under statsminister Ingvar Carlsson, och trädde i kraft den 1 januari 1989. HMF-lagen hade nu den form den skulle ha fram till 2003:

”Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till böter. (Lag 1988:835)”

Lagens senare utveckling skildrades tidigare i kapitlet, vilket från 2003 innebar att man räknade in även homosexuella under folkgrupp, och ökade maximistraffet från två till fyra års fängelse.

Det finns en berömd liknelse om en groda som inledningsvis sätts i kallt vatten som inte alls är farligt, men som gradvis värms upp och blir än mer hett, tills grodan till slut befinner sig i kokande vatten och inte hoppar ut eftersom han inte lagt märke till hur hett det blivit; denna liknelse används betydligt mer i engelsk skrift än svensk, där den kallas the parable of the boiling frog. Genom ett antal olika revideringar har HMF-lagen utökats gradvis, när den inledningsvis inte kunde anses vara alltför mycket av ett hot mot yttrandefriheten, medan den i dag grovt inskränker vilka åsikter man kan uttrycka utan rättsliga följder. Även om undertecknad kan ha undgått mindre revideringar, har de viktiga förändringarna ägt rum vid fem tillfällen: tillkomsten 1948 samt revideringarna 1970, 1982, 1988 och 2002. En tidigare fri nation som plötsligt fann den lag som trädde i kraft år 2003 påtvingad den skulle protestera högljutt, men inskränkningen av yttrandefriheten genom denna lag har skett i små gradvisa steg utan mycket till protester i massmedia.

Klicka för att fortsätta läsa på Dårhuset…